lördag, september 03, 2011

Brobyggarna av Jan GUILLOU

Foto. Peter Knutson
Säga vad man vill om Jan Guillou, och alla turer runt honom, jag känner alltid en viss iver när jag får en ny Guillouroman i min hand. Han är och förblir en god berättare.
 Brobyggarna är inget undantag, det är en bra berättelse, berättad av en god berättare, som vågar sig på projekt som ser helt annorlunda ut än de föregående.
Efter att ha gjort sig till bestsellerförfattare med ett antal spionthrillers helomvänder han och skriver en bok om medeltiden. Inklusive fromma kvinnor som Cecilia och tillika fromma korsriddare som Arn. Som dessutom står ut i 20 år utan varandra.

Brobyggarna är en ny helomvändning. Miljön är Europa och Afrika  under tidigt nittonhundratal. En tid som kanske fallit lite i glömska.

Jag slukar.

Inte bara för att en stor del av boken handlar om Afrika, där jag har bott i flera år, och som jag själv skriver om.
Det är också en lärorik berättelse om det tidiga nittonhundratalet och alla drömmar man hade då. Tekniken tog språngsteg, krig skulle inte mer behövas. Trodde man.

Så även bokens huvudpersoner, de norska fiskarbröderna, som får chansen till god skolgång och ingenjörsutbildning på ett toppuniversitet i Tyskland. Allt pga att en välgörenhetsloge i Bergen vill att de ska komma tillbaka och bygga järnväg till Bergen över Hardangervidda.

I slutändan kommer bara Lauritz tillbaka. Oscar har blivit lurad av en lättfotad kvinna och flyr i skam till Tyska Östafrika, Tanganyika. Där han givetvis bygger järnväg. Sverre, som är homosexuell, flyr med sin älskare till London, och han försvinner ur berättelsen (återstår att se om han dyker upp i uppföljaren).

Vi får följa både Lauritz och Oscar i deras järnvägsbyggande. Och kärleksbekymmer. För det har de båda två.

Ibland kan jag tycka att Guillou är alltför korrekt i sitt språk. Det är nästan för perfekt. Men å andra sidan läser man utan att någonsin staka sig. Inte heller tappar man någonsin bort sig. Brobyggarna är en förhållandevis rakt-fram, rakt-på, roman. Allt sker i kronologisk ordning, inga flashbacks.
Även om det är lite för mycket detaljer ibland, om lejonjakt, och byggnation och krig, så är det ursäktat. (Man kan alltid skumma igenom krigsscener...)
Erotiken är inte heller Guillous bästa sida. Men det blir lite bättre i den här romanen. Det hettar till lite mer, i alla fall i skildringen av Oscars förälskelse i en afrikansk prinsessa.

Men en sak är säker. Jag ser fram emot fortsättningen. Vill gärna veta mer om hur det går för bröderna Lauritzsen. Och de intressanta bifigurerna, tex Lauritz tyska hustru Ingeborg, som kämpade sig till en läkarexamen i en tid då det ännu inte var accepterat att en kvinna var läkare.

Bokus
Adlibris


1 kommentar:

  1. Kom, möt, lyssna och samtala med Jan Guillou den 1 december kl. 18.30 på stadsbibblan vid Odenplan i Sthlm om du har vägen förbi:)

    SvaraRadera